Om telefoner och telefonering.

Jan-Kuno Möller - K6FM

Alexander Graham Bell hade nog blivit förvånad om han flanerat längs huvudgatan i Grants Pass och sett var tredje person pratande i sin cellphone, eller "nalle" som de ibland kallades i Sverige. Fast vi bara är en liten stad på 25000 invånare har vi 5 basstationer för cellphones, tre på kullarna runt oss och två inne i själva staden. Och hans tidiga telefonapparatur var också litet större. Bells första mikrofon var faktiskt av den elektrodynamiska typen men en enorm "snickarglädje" enligt 1876 års mode.

En tid senare gick han över till kolkornsmikrofonen, uppfunnen av David Hughes 1878. Den var mindre, gav mer uteffekt och passade bättre i förra sekelskiftets kommersiella telefoner där miken satt på en vertikal pelare med fot. Hörtelefonen hängde på sidan i en klyka som samtidigt var linjeströmbrytare. På landsorten var telefonen oftast en stor träkonstruktion som hängdes på en vägg med miken och ringklockor i toppen och hörtelefonen i sin klyka på sidan. Trälådan innehöll de nödvändiga batterierna och en liten elektrisk generator med handvev för ringsignalen. Dessa apparater dyker upp i filmer från den tiden med hjälten otåligt knackande på klykan för att väcka telefonisten.

Telefonväxlarna var manuella till långt in på 1940-talet. När jag gjorde lumpen på Signalregementet fick vi öva oss genom att sköta sådana växlar på små landsstationer. Det var proppväxlar där var linje slutade i en jack med en liten signallucka ovanför. När någon ringde kom en vit flagga fram i luckan så man visste vem man skulle svara. På växelbordet satt två rader proppar på sladdar, en inre för att svara med och en yttre för att fullborda uppkopplingen. I linje med varje par fanns en långarmad omkopplare. När den fälldes fram kopplades telefonisten in på propparet, i mittläget var man ur kretsen och det bakre (återfjädrande) läget skickade en ringsignal via den yttre proppen till den mottagande linjen.

Signalflaggorna nollställdes var gång man satte in eller tog ur en propp och det var nödvändigt för abonnenten att skicka en ringsignal, snurra handveven ett par gånger, när samtalet var slut, "avringning". Enkelt och lättskött. Det var bara ett problem; folk på dessa små växlar var vana vid att bara begära namnet på den de ville tala med. Det hjälpte just inte en stackars signalsoldat från Stockholm som bara såg numren på jackpanelen. Under Smålandsmanövern 1938 satt jag i Agunnaryds växel och måste ha hjälp av den ordinarie telefonisten då och då. En karl ringde och sade något på bred smålänska som lät som "Skra Gra". Jag såg ut som ett frågetecken men telefonissan log och sa' "Han vill ha nummer 18, det är skräddar Gran".

Den första telefon jag kommer ihåg var en svartlackerad plåtburk med en dubbelklyka ovanpå där en stor handmikrotelefon låg, en fin blänkande grej med en liten tratt framför själva mikrofonen. På sidan av den svarta lådan var en handvev för upp- och avringning. Det var i Malmö 1924 och jag minns numret än: 7309. När familjen sen flyttade till Stockholm 1930 såg jag min första telefon med "petmoj". Samma svarta burk osv. men nu fattades veven på sidan och i stället satt en vackert förnicklad fingerskiva mitt på burkens framsida. En LME-konstruktion där nollan var det första hålet, inte det sista som på amerikanska fingerskivor. De kloka ingenjörerna i Midsommarkransen kom ihåg att nollan var den mest använda siffran i telefonering och satte den därför först.

Far Kuno var affärsman och litet telefongalen. Vi hade en stor lägenhet i Stockholm så han beställde två sidoapparater, en för sitt arbetsrum och en inne i hans sängkammare. Det var samma stora klumpiga burkar som huvudapparaten men för att använda dom måste man ställa om en omkopplare på denna. Det var ofta Far hojtade, "Jan, slå om till tvåan." Inte särskilt praktiskt men fungerade.

Med litet forskning fann jag ut att samma konstruktion av dubbelklyka och handmikrotelefon hade tillverkats av LM Ericsson sedan 1901 och plåtburken sedan 1909. Den första väsentliga ändringen av svenska telefoner kom 1931 med LME:s nya, mer strömlinjeformade bordstelefon av svart bakelit, senare tillgänglig i olika färger. En mycket liknande apparat (kopia??) kom ut år 1937 i USA, Westerns Electrics model 302. LME:s nya telefon var väldigt populär bland sändaramatörer eftersom mikrofonen var utformad som en liten kapsel, lätt uttagbar ur handdonet.

Sändare på 30-talet var vanligen av typen Hartley eller TPTG och om man kopplade en kolkornsmike med en slinga på ett par varv till tankspolen kunde man "talmodulera" sändaren. Kvaliten var si och så, varför metoden kallades "Ultunamodulering" efter ett känt svenskt lantbruksinstitut. Mikrofonen blev het av RF och överlevde inte så värst många sändningar men det var inget problem. Samma modell kapslar fanns i telefonluren i de flesta telefonkiosker! Mer än en person måtte ha blivit ilsken på Televerket efter att ha lagt i sin 25-öring och sen inte kunnat bli förstådd av motstationen.

Rikssamtal utanför hemorten var något man beställde muntligen genom att slå nollan, även i Stockholm där annars vanlig telefonering var automatiserad. En tålig kvinnoröst tog numret och sa' "Dröjer minst 30 minuter, tack, vi ringer." Och alltid med en dubbel ringsignal så man visste när det kom. De hade t.o.m. lov att avbryta ett pågående lokalsamtal med ett strängt "riks, vi bryter". Ett undantag var Statens Järnvägar. De hade sitt eget helautomatiserade nät redan under andra världskriget där man kunde peta sig fram till alla stationer landet runt. Min sista kommendering under WWII var som signalofficer på en järnvägsingenjörsbataljon så jag fick tillfälle att pröva på systemet. Man tar järnvägsdrift på allvar i Sverige.

Apropos rikssamtal, så kunde man inte ringa till Nordamerika förrän 1927 när AT&T startade radioförbindelser mellan USA och England. Riktigt bra gick det inte förrän 1956 när den första atlantkabeln för telefoni, något av ett tekniskt underverk, togs i bruk. Senare fick vi ju oxå satelliteförbindelser med sin roliga fördröjning i talet. Undrar just om nu (år 2005) de har lagt ner fler telefonikablar; samtal med Sverige går så bra.

Koaxialkablar och multiplexteknik installerades i Sverige på 1940-talet och förbättrade våra rikssamtal. Ett ämne för mej på Tekniska Högskolan var "Telefoni och Telegrafi" och den nämnda tekniken var professorns speciella skötebarn. När jag var uppe i muntan hade jag just läst om coax och var väldigt talför när den kom upp. Inga svårigheter att få ett bra betyg. Men det var inte lätt för en sändaramatör att få tag i coax i Sverige strax efter kriget. Det blev mest Twinlead i antennbyggena.

Mobilradions snabba utveckling under WWII kom också telefonin till nytta. AT&T startade mobiltelefoner, rätt skrymmande rörapparater, och täckte år 1948 mer än 100 städer i USA. Jag har inget minne av en sån service i Sverige men det fanns nog. Samtidigt kom ideen med cellular telefonnät fram hos ingenjörer på Bell laboratories men tekniskt var det ännu inte genomförbart. Det erfordrades snabba computers och ny mikrovågteknik och de första lyckade proven med cellphones kom inte förrän 1973.

Att flytta till USA 1950 och beställa en telefon för lägenheten var en kul överraskning. En vänlig röst sa' beklagande att installatören inte kunde komma förrän i övermorgon, hoppas det var OK? Det var snabbt för en svensk.Och att få en apparat till i andra änden av huset gick bra, det med. Inga omkopplare och sånt, även om det innebar att ungarna kunde lyssna ibland på apparat nummer två för de var helt enkelt parallellkopplade..

När vi var nygifta hade systemet med privat ägda telefoner och den fyrkantiga typen vägguttag, modulkontakterna, inte ännu börjat. Ingrid jobbade på det lokala telefonbolaget i Santa Monica, CA, och hade fått i present en Kobra-telefon av en representant för LM Ericssons dotterbolag i Gallion, Ohio. Det var ju en snitsig modell med elegant utformning och fingerskivan i botten så den kopplade jag rask in själv, vilket inte var tillåtet. En dag när Ingrid var ensam hemma stannade en telefontruck utanför huset, Ingrid såg den och ryckte raskt loss Kobrans sladd från väggen och slängde in det hela i en garderob. Det visade sig att servicekillen hade fått fel adress, skulle inte till oss! Kobran överlevde.

Det var önskvärt att den tilltagande automatiseringen av telefonservice också täckte landsorten. Det ursprungliga systemet med fingerskivor arbetade med pulsteknik; när skivan roterade tillbaka efter det man petat in ett nummer avbröts strömmen från batteriet i telefonväxeln motsvarande antal gånger. Systemet hade svårt att fungera på längre linjer. Med modernare elektronik tillgänglig för växlarna blev det naturligt att gå över till tonsignalering. Varje siffra och symbol representeras där av ett tonpar. Den första demonstrationen av ett sånt system skedde i Seattle år 1962 och var en success.

De följande åren såg en hel del nytt för en telefonabonnent i USA. Privatisering av själva apparaterna började, likaså systemet med behändiga små vägguttag vilket var trevligt. Efter den ursprungliga installationen av dessa kunde man flytta om sina telefoner som man ville och det fanns apparater och tillbehör av olika slag i öppna marknaden. Som alla goda hustrur gillar min Ingrid att möblera om huset då och då så jag har ett lager av förlängningssladdar i lager för att klara dessa tillfällen. De relativt klumpiga 30-talets bordsapparater kunde nu ersättas av de behändiga Trimline- och Princessmodellerna, Western Electrics motbud till LME:s 1954 års Kobra och de många telefontyper som kom från Kina, Taiwan och deras grannar.

Det var väl början till telefonerandets storhetstid. "Touch-Tone" systemet blev allmänt, mikrovåglänkar och senare fiberglaskablar i kombination med computerkontroll gjorde att man kunde ringa landet runt utan besvär och sällan fick ett "all lines are busy" även för samtal till Europa och andra långväga platser. Talkvaliten förbättrades med digitala distansöverföringar. År 1979 startade det första allmänna cellphonenätet, inte helt oväntat i Japan, och som vi vet blev det sättet att telefonera en enorm success världen runt. Men det kunde inte fungera utan att det vanliga telefonnätet var färdigt att knyta ihop alla basstationerna med telefonlinjer av stor kapacitet.

I dag sitter jag som vanligt i mitt arbetsrum framför en computer som är bredbandigt inkopplad över telefonledningen till min Internet server. Bredvid mig ligger en trådlös telefon som går på 900 MHz till sin hållare, en nätt grunka inte större än de gamla Princessapparaterna. Ingrid har en likadan i sin studio så hon kan gå över till köket och ha den med om någon ringer. Det finns dessutom ett par vanliga telefoner som sidoapparater i andra rum och en liten nalle i bilen om vi vill ringa någon när vi är ute och åker. En helt normal amerikansk utrustning.

Jag tittade just på ett e-mail från min son Janni i Stockholm. De har köpt en stuga på Yxlan utanför Norrtälje men tänker inte dra dit någon telefonledning, det blir för dyrt. I stället kommer de att knyta på Televerkets områdestäckande 920 MHz radiotelefonnät, åtminstone till det kommande Universal Mobile Telephone System ar utbyggt i hela Sverige. För sin laptop har Janni detta eftersom Stockholm med förorter redan har UMTS på 2.2 GHz.

Lustigt nog råkade en annan son, Christer, SM0DZY, på sändningar från en lokal basstation för UTMS på ett höghus i Vallingby. Det börjar bli vanligt att ordna trådlös telefon med datakapacitet i stället för trådledningar till abonnenterna i nybyggen. Han var på ett öppet fält i närheten och höll på att prova en monitorgrunka för shipping containers som arbetade på 2 GHz. "Jag var tvungen att sätta på ett 8-poligt kavitetsfilter på min mätutrustning,"sa' Christer, "för att få bort bredbandssändningarna på 2.2 GHz." Och här knallar vi på 14 MHz!

73 Jan Kuno K6FM