ATT PRATA PÅ RADIO

Funderingar av Arne Koch - N7ACP

För de flesta är det lätt att kommunicera. Vi öppnar bara munnen och börjar prata. Ingen förberedelse, ingen lång tid med att lära sig. Telegrafi är en annan sak. Det tar en lång tid och är ofta arbetsamt att lära sig. Själv låg jag i ett år på signalregementet innan min telegrafi var bra nog att använda på amatör radio.

Men att prata på radion är väl lätt. Inte sant? Ja, till en viss grad beror det ju på hur väl man vill bli förstådd. Och det är ju det som är meningen med amatörradio? Att överföra meddelanden. Men röstkommunikation kommer i många former. En del grymtar, andra skriker eller ropar, somliga viskar och många mumlar i skägget. Utom RoseMarie, förståss. En del öppnar inte ens munnen när de talar. Tyvärr förekommer många av dessa metoder på amatörbanden alltför ofta.

Om vi verkligen vill att den andra stationen ska förstå vad vi säger, så är det många synpunkter som vi borde beakta. Först så bör vi utbyta signal rapporter. Det säger oss hur bra vi förstår den andra stationen. Utan detta utbyte så trevar vi i mörkret. Även om jag kanske hör den andra stationen `armchair copy` betyder det ju inte att han, eller hon, gör detsamma. Så, alla riktiga radio kontakter borde börja med en signal rapport.

Radioamatörer har under årens lopp accepterat ett högst användbart och enkelt system för att överföra denna värdefulla information. Läsbarheten ges på en skala från 1 till 5 med 1 knappast läsbart och 5 i regel s.k. `armchair copy`. Och signal styrkan på en skala från 1 till 9 mer eller midre enligt vad S-metern på radion säger.

Så långt är allt gott och väl. Men hur kommer det sig att jag sällan hör annan läsbarhet än 5? Hur kan vi förklara att vi hör rapporten `Jo, du är fem nio. Men var bussig och repetera ditt callsign, och QTH. Jag fick inte det.` Hur i hela fridens namn kan man ge en station 5/9 och sedan vara tvungen att be dem att repetera något. Om man måste be om repetering så är det inte en 5/9 kontakt i min log. Men det är många som tror att det är en förolämpning att ge en dålig rapport. I så fall tjänar inte rapportsystemet sitt syfte längre. En signal rappport bör ju vara en antydan om hur bra eller dåligt vi läser signalerna. Inte hur vi beundrar sändarstationens komplicerade antennsystem. En signal kan vara väldigt stark och trots det inte vara läsbar. Häromdan gav jag en kille en 4/9 rapport på grund av flutter. Stark men svårläst.

När jag först lyssnade på contestare var jag kritisk om deras rapporter som aldrig var annat än 5/9. Men efter flera års erfarenhet och amatörmognad så har jag kommit att acceptera dessa överdrifter som ett resultat av den iver som går hand i hand med contesting. Men under normala amatörförhållanden och i den ursprungliga amatörandan så borde signalrapporter vara ärliga.

Men tillbaka till att prata på radion. Alltsedan jag var tonåring har jag varit intresserad av ljud. När HI-FI och stereo dundrade in på scenen och med ankomsten av LP skivor lyssnade jag kritiskt på ljudkvaliteten som kom ut ur mina högtalare. Samma sak nu. Jag noterar fortfarande hur bra eller dåligt ljudet är som kommer från en amatörstation. En del amatörer är kunniga nog att bygga en fin radio, eller har pengar nog att köpa en, och det hörs i kvaliteten av deras kommunikation. Ryska amatörer brukade låta som de satt i en tunna med sina gamla homebrew stationer. Det tyx ha ändrats nu när Japanska apparater har invaderat alla länder.

Likväl, god radiokvalitet kan inte råda bot på dåligt uttal. Vad jag i synnerhet vill ifrågasätta i den här uppsatsen är diktionen hos de som öppnar munnen framför en amatörmikrofon.

Vi har Mumlaren. Han öppnar inte munnen tillräckligt för att släppa ut orden. Något i stil med hur Jimmy Carter brukade prata. Han sväljer konsonanterna så att talet förlorar sin särprägel. Det är konsonanterna som gör att man förstår innehållet av en mening.

Så har vi Snabbtalaren. Det är han som alltid tror han är i ett contest. Talar som en kulspruta. Ju fortare, desto bättre tycks han tro. Motsatsen är riktigare i min åsikt. Ju fortare man talar, desto mer av de viktiga consonanterna i talet drunknar i eventuella blixtbrak eller annat atmosfäriskt oljud och äter upp ett par millisekunder av pratet. Ju fortare vi talar, desto mer av orden förloras och måste repeteras.

Och så the Rambler (redaktören föreslår svenskt ord här, "Pladdraren?"). Han som aldrig kommer till saken. Gör långa pauser så att den andra stationen hoppar in för en rörig dubbling. Han säger 73 flera gånger men fortsätter att prata i alla fall. Han är också den station som svarar på lokala CQ DX.

Signalrapporter är ett annat kapitel. The Amateurs Handbook beskriver hur man använder signalrapporter. Vi borde alla då och då brusha up om vad dom betyder. Om den andra stationen rapporterar 4/5, till exempel, så är det naturligtvis nödvändigt att sakta ner litet grand. Somliga tycks ta en sådan rapport som en utmaning. Hört på surströmmingsnätet nyligen - Du är svår att läsa nu, du är bara 5/1.

Att göra mellanrum mellan orden hjälper om konditionerna är dåliga. Ibland när jag försöker identifiera en anropssignal hör jag stationen läsa bokstäverna i signalen omedelbart följt av några ord som bara förvillar vad anropssignalen är. En del repeterar signalen flera gånger utan mellanrum så man inte vet var den börjar eller slutar, eller om den har en, två eller tre suffix bokstäver. Den första bostaven är den viktigaste (i synnerhet i DX-ing) men är ofta den svåraste att höra. (Jämför A ,J och K på engelska.) Hur kan man till exemple skilja mellan K9ABC och KA9ABC? Och med alla våra konstiga anropssignaler numera kan man inte alltid gissa sig fram.

Nyligen blev jag en County Hunter för att samla Amerikanska counties. En del av de mobila county stationerna måste tro att de är på ett contest hela tiden. De talar som en kulspruta hur dåliga konditionerna än är. Jag har en viss förståelse för det, men inte mycket. Men nätets kontrollör, han som håller i tåtarna och som annonserar vem som är i vilket county och som har bästa tillfället att låta allmänheten, dvs jag, veta vad deras anropssignal är, han borde vara bästa hjälpen. I stället gör han det ofta omöjligt att tyda varken hans, mobilens eller countyts namn. Och om dom inte kommunicerar väl har dom ju fullkomligt missförstått deras uppgift i livet. I varje fall i countynätet. Alla county hunters är inte ungdomar på höjden av deras ungdoms hjärn- och hörselfunktioner. Men vem vill erkänna det? (En annan sak är att det är ansett som ytterst dålig form att använda fonetiska anropssignaler på County-Hunter nätet. Om du är osäker på ett anrop kan du fråga, men ropa inte in fonetiskt. Om stationen i andra ändan är osäker, frågar han. Red. anm.)

Det var en gång en grek som talade bra. Han hette Demosthenes. För att lära sig tala så att folk förstod honom så tränade han sin talförmåga med munnen full av småsten. Inte för att vi behöver gå så långt, men det kanske skulle hjälpa. Inte heller behöver vi ta lektioner i diktion som skådespelare och hallåmän gör. Bara litet sunt förnuft av vilket det finns alltför litet. Så tala vettigt i synnerhet om konditionerna är dåliga. Artikulera, uttala orden så att konsonanterna kan höras. Alla vet ju - inte sant? - att det är svårt att höra skillnaden mellan S och F på radion. Lika svårt är B,P,D,T och E. Bokstäverna I och Y är ofta missförstådda (på engelska.) såväl som signaler som börjar med KA i synnerhet från 8-land.

När vi sänder anropssignaler så har vi det här fina internationella systemet som kallas phonetics. Det hjälper oss att höra skillnaden mellan Sierra och Foxtrot, mellan Bravo och Papa. Men sen så har vi de radioter som använder sin egen sorts fonetik som ingen utom de själva kan förstå. Sagt av Arizonas Chauvinist Pig!

Kom ihåg, killar och tjejer, det här är en hobby! Det är meningen att vi ska ha kul när vi kommunicerar med varandra. Så, vi borde vara hänsynsfulla mot varandra. I synnerhet mot de som har både levt längre och har hört bättre.