Sista Resan Hem

en resumé av

Arnes underbara resa

Augusti 2000

Nu när jetlaggen har lättat sitt grepp om mig efter min återkomst till Payson ska jag försöka summera mina intryck under den tre veckor underbara resan.

Istället för att detaljera all platser jag besökte och personer som jag träffade och situationer som jag stötte på, ska jag försöka att generellt ge en uppfattning om hur jag såg Sverige och svenskarna efter min långa frånvaro. Med undantag av en veckas besök i Sverige för 34 år sedan hade jag faktiskt inte varit i direkt kontakt med mitt fosterland på 48 år. Inte undra på att det var med en viss tvekan jag satte fot på svensk jord I Skåne den 9 augusti, 2000.

Ett prydligt och rent Sverige

Mitt första och omedelbara intryck av Sverige efter bror Bertils Saab lämnade Öresundsbron och kom in till och genom Skåne var - renlighet. Allt var så prydligt, rent och utan något skräp och smörja att se från bilen medan vi reste upp till Vejbystrand. Allt var skönt grönt jämfört med Arizona och jag såg inte en tillstymmelse till `junk` på sidan av vägarna, inga gamla rostiga bilar på vägkanterna, och både motorvägar och andra mindre vägar var i fint skick och väl underhållna. Gårdar och hus vi körde förbi var snygga och pyntade och såg ut som de just blivit målade. Var detta bara fallet nere i Skåne? Nej då. Mina intryck följde mig vart än vi eller jag åkte. När jag besökte mina vänner på Götgatan i mitten av Stockholm var jag förvånad över hur rena gatorna var. Till och med industriområden, som i Amerika ofta är rysliga, såg acceptabla och välansade ut. Inte för att det såg vidare lustigt ut när man tittade ut från fönstret i pendeltåget ut till Järfälla, men jag såg inte något skräp och bara enstaka klotter här och var. Ett klotter som nästan var av sociologiskt intresse var en klipphäll utanför Saltsjöbadståget med orden `Fuck the Power`.

Konstigt nog mötte jag en hel del opposition när jag berömde det fina Sverige jag såg. Att de flesta inte tyckte om den svenska skattepolitiken kan jag förstå, men de kunde ofta heller inte hålla med om att Sverige är jätterent och prydligt. Men, påpekade jag, det måste vara en anledning varför numera så få svenskar emigrerar medan så många utlänningar immigrerar.

Bilåkning i Sverige

Första och andra dagens bilåkning gjordes med Bertil som chaufför som väl var. Inte för att jag är ovan att köra bil, men bilkörning i Sverige är trots allt olikt den i Amerika. Jag blev omedelbart mycket imponerad av kvaliteten av vägarna i Sverige. Nästan alla var av hög kvalitet vare det rörde sig om motorvägar eller små landsvägar i mörkaste Småland. Asfalten verkade i regel helt nylagd, och kanske den var det. Omedelbart efter återkomsten till Arizona när jag körde upp til Payson från Phoenix noterade jag hur ojämn körbanan är här på vägar som bara är ett par år gamla. Inte så i Sverige.

Vägskyltar var i regel utmärkta (!) och jag hade sällan svårigheter att läsa dem eller att förstå dem. Undantag var förstås under vissa regniga dagar eller när solen låg på andra sidan skylten med ortnamnet eller vägnumret i skuggan. (Min syn tycker inte om starka kontraster och tycks bli värre med åren)

Men gatuskyltar i städer var en annan sak. Där hade jag problem.Till exempel när jag i Lund försökte hitta den gata Landsarkivet låg på, fann jag att jag kunde aldrig se namnet på båda korsgatorna på samma gång. Skyltarna visar bara en av korsgatorna, inte båda som jag är van vid. När jag i Färjestaden letade efter min radioamatörväns hus hade jag samma problem. Endast genom att stanna bilen och ta ut stadskartan kunde jag fastställa precis var jag var i staden.

I början var jag ganska tveksam över att använda fartkontrollen på Saaben, något som jag noterade att bror Bertil använde ofta. Men under de två veckor som jag ensam färdades på fina svenska vägar med 90 eller 110/kmh begränsning kom jag snart underfund om hur bekvämt det är att kunna sätta hastigheten, vila högerfoten och vara säker på att inte tillfälligtvis överskrida begränsningen med thy åtföljande polisinblandning.

En annan observation. Svenska bilister är generellt sett laglydiga jämfört med amerikanare. Nästan alla höll sig till fartbegränsningen, och det var sällan som någon fartdåre körde om mig. Denna observation håller flera svenskar inte med mig om. Men dom har kanske inte varit i Arizona heller.

Allmänna Transportmedel

Medan jag fortfarande bodde i Stockholm på början av femtiotalet, hade arbetet på Tunnelbanan fortgått ett par år. På väg till och från Högskolans studentkår på Holländargatan kunde jag se Sveavägen grävas upp för att ge plats för en ny gren av T-banan. Nu, 48 år senare är tunnelbaban ett under av effektivt transportmedel i och omkring Stockholm. Jag behöver inte ödsla tid på att berömma den eftersom alla stockholmare jag talade med redan är sålda på dess utomordentliga funktion. Den enda anmärkning jag kan göra är att jag sällan kunde förstå vad högtalarna annonserade före ankomst till en station. De flesta kanske kan höra vad som sägs, men endast därför att de redan vet namnet på den kommande stationen. Jag hade samma problem på Saltsjöbanan de första gångerna innan jag började lära mig namnen. Först då kunde jag höra dem. Men borde inte ljudkvaliteten vara sådan att namnen kan förstås av en person som åker banan för första gången? Men å andra sidan, tågen följde tidtabellen så väl att jag skulle kunna ha ställt min klocka efter dem.

Svensk Mat

Trots att jag var på Öland nästan en hel dag, så fick jag inte smaka några kroppkakor och att jag inte fick tid att smaka min favoriträtt, blodpudding, sörjer jag över. Men jag ska väl inte tala så mycket om den sträng som brast eftersom jag åt så mycken annan svensk mat som var utmärkt. Som vanligt. Till att börja med fick jag underbart god lax i Göteborg när jag besökte min brorsdotter med man. Laxen kanske kom från odlingar i Norge, men den var lika fin för det. Och vid den eleganta släktmiddagen bror min bjöd oss på vid Syréngården åt jag med välbehag griljerad hare med svamp och grönsaker som smakade hur svenskt som helst trots att den var tillagad av en turk! Men lax tycks ha varit på allas tanke som bjöd mig på middag eftersom jag förmodligen hade lax åtminstone varannan dag. Men eftersom lax är gott och närande och en av mina favoriter, så klagar jag inte. En annan fiskrätt som jag verkligen uppskattade var stekt ål, förmodligen från Åhus, som serverades i Torsebro. Till och med den kinesiska middag jag njöt av i Linköping var utsökt. Säkert lagad med svenska ingredienser av en svensktalande immigrant från Kina. Och vad går upp mot en lunch av svensk falukorv och egg på en skiva bröd ute på Runmarö? Stadshotellet i Växjö såg mig och mina gamla klasskamrat äta utsökt gratinerad fisk efter vi hade gått igenom det intressanta muséet i Emigranthuset.

En annan typiskt svensk rätt är naturligtvis kräftor. Jag hade turen att två gånger bli undfägnad med denna lyxvara, ena gången i den svenska skärgården i kretsen av kära släktingar med min systerdotter i spetsen. Den andra gången var i mitten av `mörkaste` Småland (vad i hela fridens namn är mörkt i Småland?) vid en annan gammal klasskamrats bord i Värnamo. Helt utsökt var också den välstekta strömmingen med lingon jag åt i en restaurang i Borgholm, rödspotta i Borlänge och gravad lax både i Hedemora och Färjestaden. På jakt efter en lämplig lunch hittade jag ofta acceptabla sandvikare som ofta sköljdes ner med gott svenskt lättöl. Bland starkare drycker uppskattade jag förståss all de importerade viner som många av mina värdfolk bjöd på. Inte mindre uppskattade jag på Yxlan Östgöta Sädes och Karl XII, men Besken i Torsebro låter jag hellre bli.

Medan i Skåne fick jag chansen att titta på matvaror i en supermarket på allvar. Vad jag hittade i kylskåpen för sillprodukter kom mig att drägla. Sillburkar med min sorts favoritsill till halva priset! Jag kunde inte stå emot det. Jag köpte tio burkar svensk sill plus ett halvdussin Kalles kaviar och skeppade det hem med posten. (Det kom hit häromdgen och tycks inte mått illa av färden.)

Svensk Konst och Kultur

Ett par ord måste skrivas om den svenska konsten jag tittade på i Sundborn. Carl Larsson har alltid varit en av mina och Joyces favoritkonstnärer bland de svenska. Tyvärr vräkte det ner med regn den morgonen, men trippen genom Carl Larson-huset var intressant. En kopia av hans vinterscen pryder nu vårt Paysonhem.

Kanske bör dalahästar ingrupperas med svensk konst. I Nusnäs fick jag äntligen se hur hästarna och tupparna konstnärligt tillverkas av dalkullor.

I Mora besökte jag naturligtvis Zornmuséet. Tyvärr blev det inte samma intima känsla jag erfor i Sundborn. Och jag har inte byggt upp samma intresse för Zorns mulliga nakna svenskor som för Larssons scener. Men smaken lär vara fårskallig!?

I Borlänge fick jag äntligen en chans att se Jussi Björlings muséum. Eftersom jag hade de flesta av hans inspelningar med undantag av hans tolkning av Faust med Elisabeth Söderström, blev jag till mig vid åsynen av just den inspelningen. Den pryder nu min hylla med CDs och gläder mig genom att jag på ett så elegant sett kan lyssna på min gamla flickvän från Nya Elementar i Stockholm.

Bland annan svensk konst kan nämnas Wasaskeppet som nu är högst intressant jämfört med vad jag såg 34 år sedan.

Till kultur, om inte konst, bör nämnas besöket till Ostindienfararen under konstruktion i Göteborgs hamn. Den ger en intressant inblick i skeppkonstruktion under den tid då kryddor och te bara kunde importeras från Indien och Kina.

Svenskt Glas är utan tvekan en av de vackraste svenska konstarter man kan tänka sig. Min brist på bildning och bakgrund i det fältet gör mig stum.

Vädret i Svedala

Amerikanare tycker inte om när jag säger att anledningen jag kom till Amerika var det fina vädret. Men det är faktskt sant. En sommar i Båstad hade vi dåligt och kallt och regnigt väder nästan varje dag. Då lade jag grunden för min besatthet att en dag bo i ett land med varma och soliga somrar. Nu när jag har lystmätet fullt i Arizona var det nästan skönt att komma tillbaka till Sverige och njuta av 20-gradstemperaturer. Men regnet som då och då fick vindrutetorkarna att gå på övertid uppskattade jag inte så mycket. Och tyvärr regnade det nästan varannan dag. Men endast när jag var utsatt för ett veritabelt ösregn medan jag körde bil, var det ett problem och då endast ett par minuter åt gången.

Efter ett par dagar i Sverige kände jag hur den högre luftfuktigheten gjorde skinnet på mina händer mjukt och smidigt. Morgonen vid Hedemorasjön där min biodlare och amatörvän bor bjöd på en trolskt rullande dimma som endast senare brändes upp av en tveksam sol. Att det regnade medan jag tittade på kyrkbåten I Nusnäs hörde nästan till och hindrade inte medan jag tittade på hur dom gör trähästar. Inomhus.

Eftersom det är mindre påfrestande att köra bil under en molnig himmel (utan regn förståss) var jag tvungen att under soliga dagar använda min väl tillskrynklade hatt väl neddragen över ögonbrynen.

Svenskar i Allmänhet

Svenskar har rykte om sig att vara dystra, oleende och otillgängliga. Ja, till viss del fann jag det fortfarande vara sant. Sällan ser man leende svenskar på gatorna, men å andra sidan, ett erbjudet leende ofta resulterar i ett leende tillbaka. När Joyce och jag går och promenerar runt vår park så möts vi ofta med `Good Mornings` från andra vandrare. Men sällan hörde jag ett sådant tillrop, inte ens runt Syrengården i Saltsjöbaden. Men inne på Syrengården var det mycket vanligt att bemötas av ett vänligt `Hej` när jag vandrade längs Dahlgången mellan de olika husen. Och de gånger jag var tvungen att be om hjälp av någon anledning möttes jag alltid av vänliga ansikten och hjälpsamma personer.

Ett exempel på svensk gästfrihet var när i Ljungskile jag besökte Vilmagården, platsen där far min och min styvmor bodde i flera år. Efter Bertil introducerade oss blev vi inbjudna på såväl husesyn som kaffe med dopp. En högpunkt var när den nuvarande ägaren presenterade oss med en flygarhjälm från 20–talet som hade tillhört vår far.

När jag observerade svenskar i grupper, vare sig det var på Sergels torg, på tåg eller T-banor, tyckte jag i regel att de såg ut och var klädda nästan som vilka amerikanare som helst. Växlande klädedräkter i regnbågens färger och inte längre de gammalmodiga kostymerna i mörka färger som var så vanliga på min tid. Till och med skorna såg fruktansvärt amerikanska ut, och inget kan se värre ut än moderna amerikanska skor. Möjligt moderna kortbyxer som är för långa och för vida. Men en sak som jag fann så ofta på svenskar som sällan eller aldrig ses på mina breddgrader är små ryggsäckar. Här användes i stället ofta små `fannypacks` som ser ut som farliga utväxter på magen.

Service, vare sig det var på ett biljettkontor eller kaffestuga eller museeum, var alltid utmärkt, vänlig och förståelig. Ja, visserligen had jag litet svårt med den riktiga skånskan, men, som Edvard Persson brukade säga, i så fall var det nog mitt eget fel.

Men det folk som jag först och främst ska bära rosor till är alla mina värdar och värdinnor, som stod ut med mig under middagar, luncher, kafferaster och övernattningar. De var de bästa svenskarna av alla.

Priser och sånt

Jag hade tur med valutan. Kronan sjönk och dollarn steg och det blev nästan tio kronor per dollar. Det gjorde det enkelt för mig att hastigt jämföra priser i affärer genom att flytta decimalkommat ett steg till vänster för att se priser i dollar. I stort sett tycker jag att priserna i Sverige var ungefär samma eller något lägre än vad jag är van vid. Men det berodde förståss på varorna jag jämförde. Mat, både i affärer och i restauranger var ganska acceptabla trots vad jag hade hört från andra resenärer. Priserna i glasbruken kunde jag inte alls jämföra utan fick där helt enkelt använda det lilla sunda förnuft jag hade samt en titt i plånboken för att se vad jag hade råd till. De högsta priserna på glas fann jag till min förvåning i Åhus där ett litet men högst unikt glasbruk erbjöd varor för tusentals både kronor och dollar. Men så var de föremålen också underbart vackra glasvaror i många färger som jag skulle vara stolt att äga och visa upp.

Men så kommer vi till bensinen. Den var naturligtvis dyr som alla vet. Åtminstone jämfört med priserna i USA där de nyligen märkbart gått upp igen. Inte undra på att svenskar i regel kör bilar som är små och ekonomiska.

Minoritetsgrupper

När jag lämnade Sverige som emigrant fanns det inga mörkhyade personer att se. Det var åren då en Neger i Stockholm fick folk att vända sig om och stirra. Inte så numera, men det behöver jag inte tala om för er.

Efter många år med svensk kritik över amerikansk minoritetsbehandling, för att inte rent ut säga diskriminering, så fann jag det ganska ironiskt att läsa i tidningarna om hur en del svenskar behandlar dessa invandrare men mörka hyer. På tåget in från Saltsjöbaden satt jag bredvid en, förmodar jag, Arab, som gick igenom sina anteckningar från sin svenskklass. Svenska ord och uttryck i en spalt och arabiska krumelurer i en annan. Och att höra god svenska komma från ett svart ansikte var alltid en viss överraskning. Även om de mörkhyade immigranterna var färre ju längre från Storstaden jag kom, så kunde jag inte låta bli att fråga den mörkhyade och leende mannen som serverade min rödspotta på Borlänges gästgivargård var han kom från. Morocco.

Lufttransport

Visserligen hör inte lufttransporten till de svenska observationer som jag hade tänkt belysa, men några kommentarer kan jag inte låta bli att göra. Om man inte har mer än tre veckor att spendera på en overseas resa, så är naturligtvis flyg nödvändigt. Men om jag kan, min nästa resa blir med båt. Man får inte jetlag om man åker båt. Och man får inte så förbaskat ont i ändan om man åker båt. Att sitta på planet från Kastrup till Chicago i nästan 8 timmar, och ytterligare tre ner till Phoenix, var för mycket. Visserligen var servicen på SAS-planet superb, i synnerhet jämfört med United Airlines, men att sitta på flygplan i omkring elva timmar är inte my cup of tea. Allting klaffade emellertid fint vad beträffar resplanen på vägen hem och Peter, som mötte mig i Phoenix, behövde inte vänta länge. Natten tillbringade jag hos honom och Tracey och nästa dag reste jag upp till min väntande Joyce som mottog mig med stora kramen.

Men jetlaggen gjorde mig däst i två, tre dar och ändan värkte i en vecka.

Sentimentalt

Bland sentimentala besök får räknas Ljungskile, dit bror min och jag vallfärdade till vår fader Peters grav. Hans urna ligger i Kochs prominenta familjegrav näst intill den vackra vita kyrkan. Följande dag gjorde vi ett liknande besök till vår moder Sigrids grav i Göteborg, där hon vilar i Alströmska familjegraven med hennes föräldrar och äldsta syster Elsa.

Sentimentalt var också att säga farväl till kära släktingar och gamla goda vänner, medveten om att förmodligen avskedets stund blev det sista.

Slut på Arnes intryck av ärans och hjältarnas land.